1. Obama to Palestine: ”…please come back once you have a letter of recommendation from your mortal enemy.” Titta här -> http://www.thedailyshow.com/watch/thu-september-22-2011/west-bank-story

2. Det var ett bra tal. Titta här -> http://www.youtube.com/watch?v=ZUVds_k9d5A

3. Det är inte så enkelt, ändå. Den blå stolen kommer inte ge dem Jerusalem tillbaka.  Titta här- > http://electronicintifada.net/blog/linah-alsaafin/blue-chair

Man kan visst lära sig att kisa mot horisonten, man kan visst lära sig att låtsas att det bara är en kuliss. Tills man plötsligt ser skuggan av muren i folks ögon. I tristessen som ibland omvandlas till desperation. Folk vill ut. Bort.

Rörelsefrihet- varför fattade jag aldrig tidigare vilket förbaskat viktig rättighet det är? Nu förstår jag det genom desperationen hos mina vänner. De vill härifrån, se någonting annat, göra någonting nytt. Jag förstår dem.

De kliade under min hud och jag åkte till Sydostasien, jag ville se med mina egna ögon och jag flyttade till Betlehem, jag ville hälsa på en vän i Falun och jag liftade dit. Att röra sig mellan platser är inte svårare än att ha pengarna, packa väskan och åka. För mig det vill säga. För mig.

Även om jag inte led av rastlösheten, om jag inte gillade att resa, om jag helst befann mig hemma i Botkyrka den största delen av året så skulle det vara någonting jag valt. Inte för att jag inte kunde, men för att jag inte ville. Och det är visst det som är grejen. Valet. Rätten. Friheten.

”Oh… and I got a Wall in my backyard…” har en vän till mig, lite försynt, skrivit på sin facebook-sida. Det är fyndigt skrivet, jag log lite när jag såg det första gången. Men det är samtidigt mer än fyndigt. Det är sant. Som något man säger i förbifarten, som måste nämnas. Man skämtar om det, skrattar åt det, distanserar sig till det hela. Men, in the end of the day, så står den fortfarande där. Muren. Den ständiga påminnelsen om att livet är begränsat till gatorna innanför.

”Det finns en fagrare glans någon annanstans, du får hoppas som om himlen fanns” sjunger han, den där Linköpingssångaren. Jag tänker på det ibland. Att det passar in så bra.

Typ så.

Hursom, jag har precis sett den allra sista Harry Potter filmen. Det betyder att det verkligen är helt slut. Färdigt. Finito. När jag hade läst ut den sista boken kände jag lite samma sak. ”Nu är det slut, nu kanske det är dags att bli vuxen”. Men, jag bestämde mig för att skjuta upp det lite, tills sista filmen kommit ut. Och nu har jag sett den.

Jag funderar på om det blev så för alla oss, vi som mer eller mindre växte upp tillsammans med HP, vi som väntade med spänning på nästa bok, vi som åldrades i samma takt som Harry och hans gäng, vi som försiktigt hoppades att det kanske skulle komma en liten, liten uggla med ett antagningbrev till Hogwarts när vi var elva år…

För nu sitter jag här. Vuxen. Till sist.

Men, som han sa… Den där skäggiga rektorn;

”In dreams, we enter a world that’s entirely our own. ”

Fina veckor har jag haft. Men nu känner jag hur det kliar i mig. Jag längtar hem till Betlehem, till min balkong och till att börja hösten på allvar.  Så, om ett par dagar bär det av igen. Det är dags, att ännu en gång, säga hejdå, packa väskan och förbereda sig på hummusätande och kaffedrickande.

Bilder från i våras, när fina Henric och Fia hälsade på oss I Betlehem.

De stängde av vattnet i flyktinglägret intill mig for en månad sedan. När jag kom promenerande hem från checkpointen var gatan blockerad av massor av barn och ungdomar, stenar, bildäck, och brinnande pryts i protest. Jag stannade upp och iaktog ett tag medan folksamlingen tycktes bli större. Sen promenerade jag in på sidogatan och upp i min lägenhet.

Väl hemma hörde jag sirenerna tätt följt av skottlossning. Jag åt hummus på balkongen och tänkte på vilket märklig värld det här är. Där satt jag, med min hummus, trehundra meter från protesten och lyssnade till ljudet av vapen.

Vad jag vet blev ingen skadad, vatten är fortfarande avstängt och jag orkade inte äta upp all hummus.

Bussen åkte längs snirkliga vägar för att lämna av folk i västra Jerusalem. Själv satt jag kvar till sist. Jag försökte, fastän jag visste att det var lönlöst, att få chauffören att skjutsa mig ända fram till checkpointen. Men han sa nej, han kunde inte. Eller ja, han ville inte. De där sista femhundra meterna fick jag allt ta och gå själv.

Jag smålog lite för mig själv, funderade på att fråga honom vad han var rädd för. Var han rädd för att se muren? Var han rädd för de män som precis hade kommit igenom checkpointen för att åka till jobbet? Var han rädd för mig? Men jag lät bli att fråga. Att välja sina strider kallas det visst för. Och jag var trött, förbaskat trött.

Jag vandrade mot checkpointen, såg muren komma allt närmare och bortom den skymtade kullarna i Beit Jala och Beit Sahour. Jag njöt av synen av de vita husen, den röda solen och den svala brisen. Sen mindes jag. Männen satt utanför checkpointen i små och stora grupper, de rökte, drack kaffe och försökte vakna till liv. Ett hundratal kanske. De hade precis kommit igenom och satt nu och väntade på att bli upplockade av dagens arbetsgivare.

Olivlunden och muren. De hör ihop för mig. De borde de inte göra.

Jag promenerade genom. Såg köerna av män med trötta blickar och skämdes plötsligt över min egen trötthet. Såg soldaterna med likgiltiga, trötta och irriterade blickar. Jag stannade för att prata lite med en utav följeslagarna. Uppgivet sa han att det här var en ”ganska bra dag”. Vi nickade i samförstånd.

Väl igenom tog jag en taxi. Väl hemma la jag mig ner och sov. Sju underbara timmar av sömn.

Jag har massa ambitiösa planer för den. Sen får vi se om jag har disciplin nog.

Så att ni vet. Fortsätt gärna att följa mig då vettja!

Sverige är bra underbart på sommaren.

Jag är påväg hem till Sverigeland nu. Beredd på att kulturkrockas och kulturchockas.

Redo? Jo, det är jag nog. Jag längtar hem. Men min ”Sverige- hemlängtan” får snällt ta att samsas med ”min eviga längtan till Palestina” som också bor i mitt hjärta. Två hem. Och det är jag tacksam för, mer än tacksam. Jag vet inte hur jag skulle kunna leva utan dem.

”Det är den 10 september – det ultimata beviset på att alla dagar kommer, även de som bara funnits som en overklig hägring någonstans långt, långt bort. Det kan vara bra att komma ihåg när maj känns avlägset. Men det är också en bra påminnelse om att allting har ett slut. Uppbrottet i maj kommer vara mer tårfyllt och de…finitivt än det idag så njut av varenda dag! Hur den än ser ut. Varma tankar följer dig dit du går. Och i hjärtat bor den som följer dig över alla gränser.” -Elisabeth Nobuoka Nordin

Och med det så slutar jag där jag började, med samma kloka ord från en vän. Allt har en början. Allt har ett slut.

Tack alla ni som skrivit, hälsat på, ringt, knutit händer och hållit tummar och på alla vis burit mig på det märkligaste, hemskaste och underbaraste äventyret i mitt liv. Tack!

Nu ska jag ut i solen och leka med barnen. Och njuta. Och snart, ska jag hem igen. Snart ska jag åka hemifrån för att åka hem.

Fred osv.

Typ så.

/ Linnea

Men, jag lyckades skypa hem med bröderna mina. Det var lätt dagens mysigaste!

Mina tokiga bröder…