kan man ibland lura sig själv att den inte finns. Livet har liksom sin gilla gång.

Man kan visst lära sig att kisa mot horisonten, man kan visst lära sig att låtsas att det bara är en kuliss. Tills man plötsligt ser skuggan av muren i folks ögon. I tristessen som ibland omvandlas till desperation. Folk vill ut. Bort.

Rörelsefrihet- varför fattade jag aldrig tidigare vilket förbaskat viktig rättighet det är? Nu förstår jag det genom desperationen hos mina vänner. De vill härifrån, se någonting annat, göra någonting nytt. Jag förstår dem.

De kliade under min hud och jag åkte till Sydostasien, jag ville se med mina egna ögon och jag flyttade till Betlehem, jag ville hälsa på en vän i Falun och jag liftade dit. Att röra sig mellan platser är inte svårare än att ha pengarna, packa väskan och åka. För mig det vill säga. För mig.

Även om jag inte led av rastlösheten, om jag inte gillade att resa, om jag helst befann mig hemma i Botkyrka den största delen av året så skulle det vara någonting jag valt. Inte för att jag inte kunde, men för att jag inte ville. Och det är visst det som är grejen. Valet. Rätten. Friheten.

”Oh… and I got a Wall in my backyard…” har en vän till mig, lite försynt, skrivit på sin facebook-sida. Det är fyndigt skrivet, jag log lite när jag såg det första gången. Men det är samtidigt mer än fyndigt. Det är sant. Som något man säger i förbifarten, som måste nämnas. Man skämtar om det, skrattar åt det, distanserar sig till det hela. Men, in the end of the day, så står den fortfarande där. Muren. Den ständiga påminnelsen om att livet är begränsat till gatorna innanför.

”Det finns en fagrare glans någon annanstans, du får hoppas som om himlen fanns” sjunger han, den där Linköpingssångaren. Jag tänker på det ibland. Att det passar in så bra.

Typ så.