Jag vaknade upp till vyn över Jerusalem iklädd morgonsolen genom bussfönstret. Jerusalem, staden man aldrig kan få nog av. Staden man bara vill fly. Staden med stort S. Staden alla vill ha en liten bit av.

Bussen åkte längs snirkliga vägar för att lämna av folk i västra Jerusalem. Själv satt jag kvar till sist. Jag försökte, fastän jag visste att det var lönlöst, att få chauffören att skjutsa mig ända fram till checkpointen. Men han sa nej, han kunde inte. Eller ja, han ville inte. De där sista femhundra meterna fick jag allt ta och gå själv.

Jag smålog lite för mig själv, funderade på att fråga honom vad han var rädd för. Var han rädd för att se muren? Var han rädd för de män som precis hade kommit igenom checkpointen för att åka till jobbet? Var han rädd för mig? Men jag lät bli att fråga. Att välja sina strider kallas det visst för. Och jag var trött, förbaskat trött.

Jag vandrade mot checkpointen, såg muren komma allt närmare och bortom den skymtade kullarna i Beit Jala och Beit Sahour. Jag njöt av synen av de vita husen, den röda solen och den svala brisen. Sen mindes jag. Männen satt utanför checkpointen i små och stora grupper, de rökte, drack kaffe och försökte vakna till liv. Ett hundratal kanske. De hade precis kommit igenom och satt nu och väntade på att bli upplockade av dagens arbetsgivare.

Olivlunden och muren. De hör ihop för mig. De borde de inte göra.

Jag promenerade genom. Såg köerna av män med trötta blickar och skämdes plötsligt över min egen trötthet. Såg soldaterna med likgiltiga, trötta och irriterade blickar. Jag stannade för att prata lite med en utav följeslagarna. Uppgivet sa han att det här var en ”ganska bra dag”. Vi nickade i samförstånd.

Väl igenom tog jag en taxi. Väl hemma la jag mig ner och sov. Sju underbara timmar av sömn.

3 Responses to “Hej Betlehem”