Internettystnad. Bloggtystnad. Slutet närmar sig och jag skriver mer än tidigare, men alla mina tankar hamnar i min svarta skrivbok och knappt några i cyperrymden. Jag har mycket som jag vill berätta för er, om människor jag mött, platser jag sett, saker jag tänkt. Vi får ta det sen.

Jag är påväg hem till Sverigeland nu. Beredd på att kulturkrockas och kulturchockas.

Redo? Jo, det är jag nog. Jag längtar hem. Men min ”Sverige- hemlängtan” får snällt ta att samsas med ”min eviga längtan till Palestina” som också bor i mitt hjärta. Två hem. Och det är jag tacksam för, mer än tacksam. Jag vet inte hur jag skulle kunna leva utan dem.

”Det är den 10 september – det ultimata beviset på att alla dagar kommer, även de som bara funnits som en overklig hägring någonstans långt, långt bort. Det kan vara bra att komma ihåg när maj känns avlägset. Men det är också en bra påminnelse om att allting har ett slut. Uppbrottet i maj kommer vara mer tårfyllt och de…finitivt än det idag så njut av varenda dag! Hur den än ser ut. Varma tankar följer dig dit du går. Och i hjärtat bor den som följer dig över alla gränser.” -Elisabeth Nobuoka Nordin

Och med det så slutar jag där jag började, med samma kloka ord från en vän. Allt har en början. Allt har ett slut.

Tack alla ni som skrivit, hälsat på, ringt, knutit händer och hållit tummar och på alla vis burit mig på det märkligaste, hemskaste och underbaraste äventyret i mitt liv. Tack!

Nu ska jag ut i solen och leka med barnen. Och njuta. Och snart, ska jag hem igen. Snart ska jag åka hemifrån för att åka hem.

Fred osv.

Typ så.

/ Linnea

6 Responses to “Slutet, som det heter.”