Vem hade kunnat tro det? Allra minst jag.

Jag har aldrig känt mig så svensk som nu. Och då tänker jag inte bara på min ohälsosamma överkonsumtionen av kaviarmackor och min märkliga känsla i magen när jag hör att det finns ”svenskt kaffe”*** på Bildas center. Jag tror att jag framförallt känner mig svensk eftersom jag hela tiden blir sedd som svensk här.

Här sticker jag ut för att jag är blond och jag kulturella missar hela tiden (typ ett par gånger om dagen…). Men eftersom att jag inte hör hemma här så är det okej, folk har överseende med det. I Sverige däremot smälter jag in, min hårfärg är inte uppseendeväckande och jag gör (oftast) inga kulturella missar. Jag är fortfarande lika svensk här som i Sverige, men i Sverige har det ingen betydelse eftersom det är normen.

Så. Aldrig förut har jag funderat så här mycket över min svenskhet, aldrig förr har den spelat roll.

Ett liten reflektion: Hemma (i Sverige) skulle jag aldrig någonsin ha en svensk flagga i mitt hem. Inte för att jag har något emot svenska flaggan, men för att jag egentligen inte ser någon poäng i det. Här känns det hela lite annorlunda. Jag har till exempel hittat en påse med små sånna där små svenska flaggor på tandpetare. Framförallt använder jag dem som just det, tandpetare. Men lite nu och då tar jag också fram en sådan och sticker ner den i något lämpligt, förslagsvis en kladdkaka, en frukt eller som bokmärke i en bok.

Det handlar inte om nationalism eller hemlängtan, det handlar mest om det faktum att jag är svensk. Vare sig jag är vill eller inte, vare sig jag är ”stolt svensk” eller inte. Så är jag svensk. Med allt vad det innebär.

Gammal tokig bild på mig. Men det finns en poäng med det hela. Notera den lilla svenska flaggan i håret.

Inte nog med att jag har insett att jag är svensk, jag har fått lära mig att jag är europé. Vem hade kunnat tro det? Härom veckan var det någon som sa att ”But Linnea, you europeans…” Jag blev lite paff. ”Ojdå” tänkte jag i mitt stilla sinne ”jag är visst europé också…” Vad betyder det då?

Det besvärar mig lite. Framförallt för att jag är kritiskt till EU:s sätt att försöka göra Europa till en statsliknande enhet. Jag har svårt att känna ”samhörighet” till ett land (Sverige) och det är omöjligt för mig att känna gemenskap med ett tiotal länder, och inte heller särskilt önskvärt.

Ojdå, jag var inte helt färdigtänkt. Det här blogginlägget blev inte alls som jag tänkt. Jaja. Jag måste fortsätta att tänka lite på det där med identitet och vad det betyder att folk ser en som svensk och europe. Jag kanske återkommer med ett mer genomfunderat blogginlägg i frågan, om jag kommer på nått vettigt… Typ.

*** Sjukt egentligen. Jag lärde mig att dricka kaffe först i september. Jag har alltså aldrig ens druckit kaffe hemma i Sverige.

4 Responses to “Ojdå, jag är visst svensk.”