För en vecka sedan upplevde jag en utav mina märkligaste dagar hittills. Precis när jag tänkte att jag kanske hade vant mig gav ockupationen mig ett knytnävsslag i magen. Pang. Oj. Aj.

Med Sabeel åkte jag på en tur i Jerusalem – den alternativa vägen till korset-. Sabeel har utformat turen som en motpol till den vanliga ”via dolorosa”- vandringen i gamla stan i Jerusalem. Turen går ut på att se verkligheten i det vi kallar det allra ”heligaste” och att fundera över vilket kors vi själva bär.

Vi besökte familjer vars hus blivit demolerade av israelisk polis och militär. Helt plötsligt en dag stod de där, med sina grävskopor och vapen. Efter ett par timmar var huset i ruiner och kvar stod ett par unga föräldrar med tre döttrar. De sov i ett tält på tomten de nästkommande månaderna.

Sextio procent av alla hus i östra Jerusalem (palestinska Jerusalem) har husdemoleringsorder över sig. Alltså, vilken dag som helst kan israelisk polis och militär komma och riva huset. Anledningen sägs vara att palestinierna har byggt sina hus utan tillstånd, vilket i vissa av fallen är sant, men det är nästintill omöjligt att få byggtillstånd för palestinier i Jerusalem. Endast 3-6 byggtillstånd ges per år. Detta har resulterat i att östra Jerusalem är ett utav de mest tätbefolkade området i Israel/Palestina. Familjerna är stora och det bor trångt. Det är en strategi förstås. Det är ingen snack om den saken.

Hemma hos en annan familj, vars hus blivit övertaget av bosättare, berättade en gammal kvinna (som måste varit över åttio år) om hur militären hade kommit och burit henne ur huset. Vi grät lite tillsammans.

Jag var den sista som tog mig tillbaka till bussen. På väg ut möter ett gäng bosättarpojkar (i min ålder), jag inser snabbt att jag nog borde skynda mig tillbaka till bussen. De ser arga ut och jag förstår att de vet att vi hälsat på den palestinska familjen vars tidigare hem blivit övertaget (stulet…) av bosättare, som de själva.

Helt plötsligt är de framför mig och säger (eller ja…skriker) ”Go back to your country… We don’t want you here. God gave us this country, it’s ours. Go back!”

Ehm. Jag stod där. Chockad. Utan svar på tal. Mitt i en kort tystnad (som kändes väldigt lång). Det var så fruktansvärt märkligt. Det fanns så mycket hat i deras ord, så mycket ilska. Mot mig. Mot oss. Och framför allt mot den familj vi besökt. Märkligt och obehagligt.

Jag skyndade mig tillbaka på bussen. När jag kommer på inser jag att busschauffören sett det hela. På blandad arabiska och engelska frågar han mig vad som hände och hur jag mår. Hans omtanke värmde och gjorde det lite lättare att komma ur chocken.

En ovanlig torsdag. Eller kanske en helt vanlig torsdag. Jag vet inte längre. Typ.

4 Responses to “En torsdag.”