Inshallah betyder ”om Gud vill” på arabiska. Förmodligen är det ordet jag använder mest just nu. Det spelar ingen roll om jag pratar svenska, engelska eller arabiska… Det slinker in.

Kanske imorgon, inshallah. Maybe tomorrow, inshallah. Momkin bukkra, inshallah.

Det får mig att fundera över det där med Gud i vardagen. Kanske den allra klurigaste frågan för mig som kristen. Kanske ännu klurigare för mig som kristen i Sverige…

Att man tror är en självklarhet här. Det är bara så det är. Sedan om man är kristen eller muslim, katolik eller ortodox, det är en annan femma. Men att tro, det är en självklarhet. Och konsekvensen av att man tror blir att det syns och att det hörs. Men kanske allra viktigast, det får synas och det får höras. Eller kanske, det bör synas och höras.

Jag ska inte sticka under stol med att det kom som en chock för mig. Som svensk kristen tycks jag fruktansvärt sekulär i mitt nya hem. Många gånger har jag kommit på mig själv med att tänka ”Oj…! Får man verkligen göra såhär?!”

När lärarna pratat fromt om Gud när de diskuterar pedagogik.

När jag sett människor helt oberört tagit fram sina bönemattor och satt sig ner för att be mitt i checkpointen.

När de satte igång att be i bussen när vi skulle på skolutflykt.

När man samlade alla barnen och tackade Gud för regnet när det äntligen kom.

Ja… listan kan göras lång. Min reaktion var alltid densamma – ”Oj…! Får man verkligen göra såhär?!”

(Som grädde på moset satte just minaretutroparen igång, ännu ett tecken på att tron får en påtaglig konsekvens i människors vardag och i samhället runtomkring.)

Trots att jag känner mig ovan i det religiösa sammanhanget kan jag inte låta bli att tycka att det är beundransvärt. Det är vackert på något vis.

Själv har jag spenderat mycket tid hemma (i Sverige) på att försvara att jag tror, vad jag inte tror och vad jag tror. Istället hade jag kunnat fundera över vad min tro ger för uttryck i min vardag. För om jag nu tror borde det vara konsekvensen.

Ibland är det svårt att bära ett kors runt halsen. Ännu svårare blir det att fundera ut vad det korset innebär. Men svårast är det nog att den innebörden får ge uttryck i ens liv.

Att tro är ingen hobby. Det är inte något vi gör en gång i veckan, som med innebandy. Det är inte ens någonting vi kan nöja oss med att göra ett syssla med gånger per dag, som med att dricka te. Det är något som vi gör hela tiden, tjugofyra-freaking-timmar om dygnet.

Jobbigt..? Jo, jag vet. Det är fruktansvärt jobbigt. Men det kanske också det som är summan av kardemumman. Det är inte lätt att tro. Men, om vi nu gör det. Så gör vi det. Och då ska vi handla därefter.

Typ.

4 Responses to “Det där med att tro.”