I flyktinglägret i Jenin börjar vi (jag, yousef och karin) prata med en man som har en liten affär. Mannen berättar stillsamt för oss att han kommer från en liten by utanför Haifa och att han har bott i flyktinglägret sedan 1967. I nästa mening säger han att hans son blev skjuten av israelisk militär under intifadan.

Han bjuder in oss i sin affär och visar oss en tavla av sin son som hänger på väggen. Sedan plockar han upp en bild ur en låda. Det är omsorgsfullt invirad i ett tygstycke. Det är en bild av hans döda son, en man sitter brevid och gråter.

Konstant chockas jag av alla ”appropå” historier jag hör. Helt plötsligt delade en gammal man med sig av sin sorg över sin mördade son. Helt plötsligt berättar någon utav lärarna att de spenderade dagar utan mat inträngda i de minsta rummen när bomberna föll över Betlehem för mindre än tio år sedan. Helt plötsligt berättar en vän hur han blev slagen av soldater.

Alla palestinier bär på dessa historier. Ingen går opåverkad. Ockupationen och fötrycket finns överallt.